برنامه سه شنبه های اعتراضی در كانال نه به اعدام و مصاحبه با مهرناز موسوی

در برنامه سه شنبه هاي اعتراضی در كانال نه به اعدام سوالاتی در مورد اعتراضات و اعتصابات پرستاران از مهمان برنامه مهرناز موسوی، فعال سياسي و پرستاری كه هم در ايران سالها كار كرده و هم در سوئد سالهادر بيمارستان كار مي كند، پرسيده مي شود.

 سوال اول از مهرناز موسوي؛روز ۲۳ آگست ( دوم شهریور) در حالیکه اعتراضات و اعتصابات پرستاران در سراسر کشور در جریان بود ، خبر ایست قلبی و به کما رفتن پرستاری به نام ژاله کاظمی به دلیل کار زیاد و مصرف داروی ضد درد گزارش شد،خانم موسوی، شما بعنوان پرستاری که سالها در ایران‌مشغول به خدمت بوده و هم اکنون نیز چندین ساله که در بیمارستانهای سوئد مشغول به کار هستید، بفرمایید شرایط و مشکلات کاری و شغلی پرستاران در ایران به چه صورته و خواستها و مطالبات پرستاران در ایران در حال حاضر چه هست؟

پاسخ خانم موسوي؛ وقتي فردي بيمار ميشه معمولأ در مراجعه به بيمارستان پرستار اولين كسي هست كه مريض را معاينه و مشكلات رو بررسي مي كنه، الان اين پرستار در ايران به عنوان عضوي از جامعه درد داره و نياز داره كه دردش شنيده و معاينه و درمان بشه و اين مسئولين حكومتي هستند كه بايد به جاي اينكه پاسخ پرستاران را با تفنگ و گاز اشك آور بدهند به مشكلاتشون گوش بدهند و آنهاراحل كنند. ژاله كاظمي يكي از مليونها پرستاري هست كه فقط براي اينكه در ايران بتونه از پس شيفتهاي سنگين كاري بر بياد، چون به خاطر وضع معيشتي بد و حقوق پايين و اضافه كاري اجباري مجبورند گاهأ از ٤٨ ساعت ٣٦ ساعتش رو كار كنند، براي تحمل دردهاي جسمي زياد به خاطر سرپا ايستادنهاي طولاني و كمردردهاي شديد و علاوه بر آن دردهاي روحي شديد بابت گاهأ از دست دادن مريضي كه تمام تلاششون رو مي كنند كه نجاتشون بدهند ولي موفق نمي شوند، تمام اين دردهاي جسمي و روحي شديد بارها باعث شده كه پرستاران مجبور باشند به ناچار داروي ضد درد استفاده كنند و اين مسئله بارها باعث ايست قلبي و يا مغزي و به كما رفتن پرستاران شده و متاسفانه در ايران اين اتفاق براي همكاران من هم زياد افتاده بود و من همكارهاي زيادي رو از دست دادم. اعتراض و اعتصاب پرستاران بايد ديده و شنيده بشه و مطالباتشون كه بيش از يك سال و نيم هست كه طلبكارند بايد بهشون پرداخت بشه. حق اضافه كاري، شبكاري و تعطيلات بهشون در اين مدت پرداخت نشه و فقط يك حقوق معمولي كه مبلغ خيلي خيلي كمي هست ،كه حتي كفاف اجاره خونه يك پرستار را به تنهايي نميده،رو بهشون پرداخت كردند. در ايران يك پرستار بايد ماهي ١٩٠ ساعت موظفي كار كند و علاوه بر اين يكي از پرستاران مي گفت١٢٠ ساعت در ماه بهشون اضافه كاري اجباري دادند در صورتي مثلأ در مقايسه با سوئد بعد از يك شيفت كاري كارفرما مواظب هست كه پرستار كمتر از ١١:٣٠ ساعت استراحت نكرده باشه و علاوه بر اون اينكه در طول يكسال يك پرستار نميتونه بيشتر از ٢٠٠ ساعت اضافه كاري در سوئد داشته باشه اين در حاليه كه تو ايران يك پرستار ١٢٠ ساعت اضافه كاري اجباري داره كه اون هم پولش به موقع پرداخت نميشه. متاسفانه به علت فشار كاري خيلي از كادر درمان دست به خودكشي مي زدند. پرستاران يكي از خواسته هاشون اين هست كه درآمد بيمارستان به طور عادلانه بينشون تقسيم ميشه در صورتيكه بيمارستان از بيمار و از بيمه هزينه ها رو دريافت مي كنه ولي حق پرستاران رو كه سهم بزرگي در خدمات دارند بهشون نميده. متاسفانه حكومت به جاي اينكه مشكل پرستاران رو حل كنه براشون پرونده سازي مي كنه و دستگيرشون مي كنه و تهمت مي زنه كه با دشمن همكاري مي كنند و اقدام عليه امنيت ملي كرده اند. 

سوال دوم از مهرناز موسوی؛حمایت سازمانها و نهادهای مدنی چه تاثیری در به ثمر رسیدن اعتراضات و دسترسی به مطالبات پرستاران داره؟ 

 با حمايت سازمانهاي مدني مشروعيت و امنيت اين اعتصابات و اعتراضات بيشتر ميشه و حكومت كمتر جرأت مي كنه رفتار خشونت آميزي داشته باشه. به طور مثال سازمان حفاظت اطلاعات رهبر دوتا از اعتصابات اخير در يك بيمارستان رو وسط شيفت كاري بدون اينكه كسي متوجه بشه بازداشت كردند و بردند در صورتيكه با حمايت بيشتر ،پرستاران خودشون رو ديگه تنها نمي بينند چون معترضين قطعأ بيشتر از اينها هستند ولي جرأت ندارند اعتراض كنند چون حكومت زندانيشون مي كنه و پرونده سازي مي كنه و حق و حقوقشون رو باطل ميشه، از كار اخراج ميشند و حقوق بازنشستگيشون ضايع ميشه و حتي مدارك تحصيليشون رو بهشون نمي دند و ممنوع الخروجشوت مي كنند تا حتي نتونند مهاجرت كنند. ولي با حمايت گروههاي ديگر حكومت مي فهمد كه به جاي سركوب بايد به صداي پرستاران بشنود و مشكلات رو ريشه اي حل كنه. 

Fråga 1 till Mehrnaz Mousavi; Den 23 augusti (2 shahrivar) rapporterades att Jalé Kazemi, en sjuksköterska, drabbades av hjärtstopp och hamnade i koma på grund av överarbete och användning av smärtstillande medicin, samtidigt som sjuksköterskeprotester och strejker pågick över hela landet. Mehrnaz Mousavi, som en sjuksköterska med många års erfarenhet i både Iran och Sverige, kan du beskriva arbetsvillkoren och problemen för sjuksköterskor i Iran, samt deras nuvarande krav?

Mehrnaz Mousavis svar; När någon blir sjuk och söker vård på ett sjukhus, är det oftast en sjuksköterska som först undersöker patienten och bedömer problemen. Just nu är sjuksköterskan i Iran själv i nöd, som en del av samhället, och behöver att hennes smärta hörs, undersöks och behandlas. Det är regimen i Iran som borde lyssna på deras problem och lösa dem, istället för att bemöta sjuksköterskornas krav med vapen och tårgas. Jalé Kazemi är en av miljontals sjuksköterskor som kämpar med tunga arbetspass i Iran, på grund av dåliga levnadsförhållanden, låga löner och obligatorisk övertid. De tvingas ibland arbeta upp till 36 av 48 timmar. För att hantera de många fysiska smärtorna från att stå länge och svåra ryggsmärtor, samt de mentala påfrestningarna som att ibland förlora en patient som de gjort allt för att rädda, tvingas många sjuksköterskor ta smärtstillande medel. Detta har lett till hjärninfarkter och koma för många sjuksköterskor, och tyvärr har många av mina kollegor i Iran drabbats och avlidit. Sjuksköterskornas protester och strejker måste höras och deras krav, som har funnits i över ett och ett halvt år, måste uppfyllas. De har inte fått övertidsersättning, nattarbetstillägg eller OB för helgarbete under denna tid, utan bara en mycket låg grundlön som knappt räcker till hyran för en sjuksköterska. I Iran måste en sjuksköterska arbeta 190 obligatoriska timmar per månad, och dessutom sa en av sjuksköterskorna att de tvingas till 120 timmars obligatorisk övertid varje månad. I Sverige ser arbetsgivaren till att en sjuksköterska får minst 11,5 timmars vila efter ett arbetspass, och en sjuksköterska kan inte ha mer än 200 övertidstimmar per år. Men i Iran tvingas en sjuksköterska till 120 timmar obligatorisk övertid per månad, och dessa pengar betalas inte ut i tid. På grund av den höga arbetsbelastningen är det många inom vårdpersonalen som har begått självmord i Iran. Ett av sjuksköterskornas krav är att sjukhusens inkomster ska fördelas rättvist bland dem, men sjukhusen tar betalt av patienterna och försäkringsbolagen utan att ge sjuksköterskorna deras rättmätiga andel, trots deras stora insats i vården. Tyvärr försöker regimen istället för att lösa sjuksköterskornas problem att fabricera fall mot dem, arrestera dem och anklaga dem för att samarbeta med fienden och agera mot regimens säkerhet. 

Fråga 2 till Mehrnaz Mousavi; Hur påverkar stöd från civilsamhällets organisationer möjligheterna för sjuksköterskorna att nå framgång i sina protester och uppnå sina krav? 

Mehrnaz Mousavis svar; Stöd från civilsamhällets organisationer ökar legitimiteten och säkerheten för dessa strejker och protester, och regimen vågar inte lika lätt bemöta dem med våld. Till exempel arresterade säkerhetstjänsten, Ettelaat, två av ledarna för de senaste strejkerna på ett sjukhus mitt under ett arbetspass utan att någon märkte det. Men med mer stöd skulle sjuksköterskorna inte känna sig lika ensamma, för det finns definitivt fler som vill protestera men inte vågar eftersom regimen i Iran fängslar dem, fabricerar fall mot dem, fråntar dem deras rättigheter, avskedar dem, och till och med konfiskerar deras utbildningsbevis så att de inte kan emigrera. Men med stöd från andra grupper skulle regimen förstå att den måste lyssna på sjuksköterskornas röster och lösa problemen grundligt istället för att undertrycka dem